Baljväxters förmåga att fixera kväve från luften med hjälp av symbiotiska jordbakterier gör dem unika. Ur odlingssynpunkt blir de också särskilt intressanta och viktiga för framtidens hållbara agroekosystem. Användning av baljväxter som till exempel klöver, lusern, ärt, böna och sojaböna istället för kvävegödslade grödor kan bidra till att minska emissionen av växthusgaserna koldioxid (CO2) och lustgas (N2O).
Odling av baljväxter släpper i genomsnitt ut 60 % mindre lustgas än odling av kvävegödslade grödor. Även koldioxidavgång och energiåtgång är mindre eftersom produktion av mineralkvävegödsel är mycket energikrävande. Det går åt 35-60 % mindre fossila bränslen till baljväxter och baljväxtbaserade betesmarker än till kvävegödslad spannmål eller vall. Det beror främst på att det inte finns något behov av kvävegödsling vid odling av baljväxter och kvävebehovet blir även mindre i efterföljande grödor i växtföljden. Produktion av kvävegödselmedel resulterar dessutom i betydliga emissioner av CO2 och N2O.
Baljväxter spelar också en stor roll i att tillföra organiskt kväve, vilket krävs för att stimulera ackumulering av kol i marken. Data från betesmarker och annuella och perenna odlingssystem visar att baljväxter gör detta i en omfattning som överstiger den fastläggning som sker vid kvävegödslad odling av spannmålsgrödor och vall.
Källa: